- Project Runeberg -  Ur dagens krönika : Tidstaflor/Månadskrift för skönliteratur, teater och politik / 1890 /
429

(1881-1891) With: Arvid Ahnfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ta i deras leende. Den störeta menniskan och den minsta tedde
sig likadane inför Zarathustras ögon: de voro begge
»allzamensch-lich». Han mötte3 af en fruktansvärd syn: menniskorna lågo
sönderslagna och kringströdda som öfver ett slagfält; ooh när
hans blick gled tillbaka öfver tiderna, möttes den af samma syn:
bitar, stycken, lemmar, men inga menniskor. I ensamheten uppe
på bland bergen hade Zarathustra flugit så långt in i framtiden,
att han gripits af en rysning. Då hade han flugit tillbaka till
bildningens land, och han hade anländt dit med längtan i sitt
hjerta. Och likväl: så ängslig han än var, måste han le vid
hvad han såg. Aldrig hade hans Öga sett någonting så brokigt.
»Med femtio fdrgplumpar bemålade, öfver ansigte ooh lemmar,
sutten I der till min häpnad, mina samtida. Ooh med femtio
speglar kring eder, hvilka smickrade och upprepade eder
fferg-lek! Fullskrifna med de förgångnas tecken, och des9a tecken
återigen öfverpen9lade med nya tecken: sålunda hållen I eder
väl gömda för alla teckentydare. Alla tider och alla folk
framblicka brokigt ur edra slöjor; alla seder och trossatser tala
brokigt utur edra åtbörder Om någon borttoge från eder slöjor
och plagg och färger och åtbörder: lagom nog vore kvar att
skrämma flglarne med. Sannerligen, jag sjelf är den skrämda
fflgeln, som en gång såg eder nakna och utan färg; ooh jag flög
derifrån, då benranglet tillvinkade mig kärlek.»

Zarathustra vill ej mera tala till folket; för sista gången
talade han till en död. Lifvet är en källa till lust, men packet
har förgiftat alla brunnar. Mången, Bom vände sig bort från
lifvet, vände sig endast bort från packet. Mången, som gick ut
i ödemarken och led törst med rofdjuren, ville blott ej sitta kring
cisternen med smutsiga kameldrifvare. Jorden har en hud;
denna hud är full méd skabbiga utslag; ett af dessa heter
menniskan, de öfverflödiga, de alltför många. Der ensamheten
upphör, der begynner torget; och der torget begynner, der
begynner ockaå taskspelarnes larm och de gifiiga flugornas surr.
Zara-thastra är mer ensam bland de allt för många, än då han hade
Öknens ensamhet till sällskap och förtrogne.

Zarathustra går åter upp i bergen, och der blir hans vilda
vishet drägtig. Till folket vill han icke mera tala; men de
ensamme vill han visa regnbågen och alla trappstegen, som leda
till öfvermenniskan. Han sitter i bergen, med sina djur
bredvid sig, örnen och ormen, det stoltaste djuret under solen och
det klokaste djuret under solen. Och han talar sålunda till sina
hbjungar:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:33:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdagkron/1890/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free