Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
må undras, om han skulle önskat se den »förevigad» på det
sätt, som man nu funnit lämpligt att välja — genom en
efterapad antiqvitet.
Då det blott fans en bautasten på Skeppsholmen, kunde
man ännu fördraga det. Men den nyss ditstälda framkallar
lätt den frågan: förmår man icke hitta på någonting annat?
Något öfverflöd på uppfinningsförmåga hos vederbörande
förråder det icke att midt inne i en modern hufvudstad genom
upprepade arkaismer i gråsten fira minnet af tilldragelser,
hvil-kas betydelse är så pass olika, att det icke bort bjuda på
någon oöfvervinnelig svårighet att finna ett uttryck derfor i
minnesmärkenas form och anordning. Låt nu vara, att man
finner något vikingamessigt i den naturvetenskapliga sportresan
på Vega, hvilket man anser sig böra fira med en häntydning
på forntidens djerfva sjötåg genom att resa ett urnordiskt
monument. Detta kan måhända också ha sin ursäkt deri, att den
ryktbara resan företagits i vår tid, som utmärker sig för sin
böjelse att göra efter det gamla. Hvarken de som förhärligats
genom Vega-stenen eller de som varit med om att resa den
torde tagit anstöt deraf att den är utförd efter ett rått mönster
från konstlösa tider. När Olof Rudbeck den yngre, Atlanticans
frejdade författare, lät på det kummel å Upsala kyrkogård som
gömmer stoftet af Olof Verelius resa »en af rikets största run*
hällar» och derpå rista en inskrift ur Hervarasagan, så var det
mening i den saken, ty Verelius var den förste professorn
i svenska antiqviteterna vid Upsala universitet, och Rudbeck
tillät sig en, om man så får säga, originell härmning af det
gamla. Men sedan ha så många i sin tur härmat honom, att
man kan blifva hjertligt led vid eftergjorda runstenar. Dock
kan man förstå, att sådana rests på runkännaren Liljegrens,
fornvännen Axel Emanuel Holmbergs och andra nordiska antiqvi*
tetsälskares grafvar.
Med Svensksundsstenen blir det, åtminstone i viss mån,
något annat. Vid Svensksund värnade en liten, odlad nation
sin sjelfständighet mot en stor och halfbarbarisk, och striden
stod under en för vår kultur pseudoklassisk period af fransk
förfining, under en tid som alls icke förstod sig på det urnor*
dis!;t skrofliga. Att hugga in Gustaf den tredjes namn på en
bautasten, det måste betraktas såsom ett estetiskt misstag, så
mycket större som det skett hundra år efter hans dagar. Det
Sverige som nu lefver befinner sig icke i det ofullkomlighetens
tillstånd, att det, då det vill hylla minnet af stora män och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
