Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Publiken . . . det var en gammal kryddkrämare och jag. Vi
betraktade hvarandra från hvar sitt hörn. Min gud, hvad det var
trist! Vi utmotades ... kl. 9.
Tiderna ha förändrats. Tidningsartiklarne skrifvas ej längre
på aktrisernas knän. Man går öfver boulevarden, men man
stannar ej, man samtalar knappast. Och man använder inte 2 timmar
på att frukostera på Café Veroq.
Den verkliga bohéme-typen, den sorglöse och excentriske
strugglfe-for-life’aren — han med den bredskyggiga slokhatten —
existerar nu blott i legenden.
Hvad har då händt?
Jo, århundradets strömning har nått pressen.
Det har kommit feber i den, ty äfven pressen har ryckts
med i konkurrensens hvirfvel. Det blåser andra vindar än fordom,
och de ha kommit öfver Atlanten. Publiken fodrar aktualiteter
och snabba underrättelser. Det har blifvit ett lifsvilkor för den
ena tidningen att öfverbjuda den andra.
Liksom Tour-Eiffel fördunklar Are de Triomphe, ha de
flanerande chroniqueurernas esprit ersatts af det »stora» och det »lilla»
reportagets energi ooh allestädesnärvaro.
Summan blir väl den, att tiden moraliserat pressen.–
Journalisten liksom författaren klär sig nu korrekt, och deras
lif förflyter lika metodiskt som någon bourgeois’.
Ett och annat gråhårshufvud skakas med betänklig uppsyn,
när talet faller på artist- och literatörslifvet ... »Ah! le bon
vieiix temps!*
För bohémen fins ej plats, och talangen behöfver ej tillhöra
bohemen, ty han får ordentligt betaldt.
Det var Figaro, som häruti gjorde början.
Albert Wolff berättar, att då han inträdde i Charivari,
betalades berömda pennor med 3 sous raden. 1859 beslöt han göra
som de stora herrarne och företaga en resa.
»Jag skulle behöfva 200 francs», sade han till direktöreo.
»Ingenting är lättare», svarade denne. »Skrif 20 artiklar
och ni har dem!»
Han skref också de 20 artiklarne — för 10 francs hvardera.
Det spreds dä ett rykte, att man i Figaro kunde förtjena
100 francs med en enda artikel. »Det var en rigtig revolution
i pressen», skrifver Wolff. »Man störtade sig med ifver till detta
herrliga hus, och när man i ett tag förtjente de ö louisdorerna,
var himlen fall af guitarrer och stenläggningen på Hue
Grange-Bateliére förvandlades till en rosenbädd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
