Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kare, hvilken icke hade någon annan i verlden att trygga
sig till.
— Nu är han så U6el, han kan bli, tänkte han. Bar
han eller hans föräldrar syndat, så har han nu (att sin lön,
och han skall gå och gå och höra på vällingsklockorna och
känna matlukten ända ut på landsvägen, men inte kunna fa
något med.
Hvarför kunde han ej gå in och be’ om mat i dag lika
väl som annars? tänkte han. Det är detsamma i dag, som
det alltid varit. Det är inte så roligt att tigga förstås.
Men alla ska’ vi väl lefva. Det är en underlig karl, den
där Erik Boman, som inte kan ta sig fram i verlden. Den
ena arbetar, den andra tigger, den tredje stjäl. Det är också
ett sätt. Då slipper man åtminstone att kröka på ryggen
och göra sig till hund för ett ben.
Han hade kommit ner på alfvaren. Solig och ödslig
låg den i middagsdagern. Det korta gräset hade börjat fä
en skiftning i svag, ljus grönska, och det glittrade i
vatten-polarna, som ännu lågo kvar, sedan snön smält bort. I
klart ljus låg hela slätten, der telegraftrådarne försvunno i
fjerran, och marken syntes höja sig mot horisonten, som om
han sett ut öfver en sjö. Långt bort skymtade gårdar och
stugor. Mot synranden tecknade sig två jettelika
väderkvarnar, hvilka tycktes skjuta opp emot den blåa himmelen.
Och öfver hela denna stora ödslighet lyste vårsolen varmt
och förrädiskt med ett ljus så strålande och gladt, som om
aldrig aftonen skulle komma, när solen gick ned.
Helt nära vägen, ett litet stycke in på alfvaren låg en
annan mindre väderkvarn. Den var grå och förfallen, såg
ut som ett gammalt öfvergifvet ruckel. Vandraren tog af
ifrån stora landsvägen och gick fram mot kvarnen.
Försigtigt undersökte han den nedifrån. Några
half-ruttna trappsteg ledde dit upp, och dörren stod öppen.
Men vår man vågade ej gå in af fruktan att möta någon.
Han stod stilla nedanför den och stirrade upp mot den
öppna dörren. Hans hjärna var förvirrad af trötthet och
tankar, som evigt gingo i samma cirkelgång. Hvad han
egentligen sökte i denna gamla kvarn, begrep han inte själf.
Men han hade ingen tanke på att vända om, ville bara in —
om för att sofva eller tillfredsställa någon besynnerlig
skolny-fikenhet, det visste han icke. Han stod bara envist stilla
och stirrade mot den öppna dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>