Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det föll honom plötsligt i sinnet, att han skulle vilja
gå in genom en dörr, der intet menskligt ansigte behöfde
möta honom, och lugnad af den fullständiga tystnaden
der-inne, steg han slutligen upp för de knarrande trappstegen.
Det var alldeles tomt derinne, tyst och stilla.
Vandraren satte sig mot väggen och tog ur påsen fram en liten
bit sill och ett stycke hårdt bröd. Han hade sparat länge
på detta anspråkslösa matförråd. Om det hände någon
gång, att han inte orkade gå längre, hade han ämnat att
taga fram det. Tanklöst grep han nu efter dessa bitar, och
han höll dem länge i handen, utan att äta.
Plötsligt reste han sig opp, som om han kommit att
tänka på något, och såg sig omkring. Qvarnen var
gammal och förfallen. Låset var söndrigt. Det var derför,
dörren stått öppen. Men den var tydligen ändå i brukbart
skick, och stenarna voro mjöliga. Boman började att söka
öfverallt, och i botten på en lår fann han äudtligeu en smula
mjöl. Han vätte sillbiten med tungan och rullade den i
mjölet. Med ett fömöjdt leende tog han opp den och
förtärde den stående tillika med brödstycket.
Då föll hans blick ut genom den öppna dörren. Han
såg blott en bit af landsvägen och alfvaren, hvilken sträckte
sig på andra sidan om denna, och der backen sluttade ned
mot sundet, såg den ut som den varit af skuren, tecknande
8ig mot det blåa vattnet. På krönet af denna backe låg en
liten grå stuga, och utanför densamma gick långsamt en liten
krokig gumma, hvilken mödosamt tycktes släpa på något
tungt, och försvann bakom knuten.
Vandraren stod alldeles stilla, och hans blick tycktes
liksom växa fast vid denna låga byggnad, från hvars långa
skorsten en blå rök hviräade opp.
Det gick en^ekakning genom den långe, magre mannen,
och han tog sig åt pannan, som för att jaga bort en tanke.
Men som gripen af en förtrollning, stod han kvar och
ögonen vändes åter med samma stirrande uttryck mot den lilla
kojan på backens krön. Hans näsborrar vidgades, och en
hjertklappning öfverföll honom så starkt, att han satte sig
ned af fruktan att 6vimma. Han talade halfhögt.
— Det har gått långt med dig, Erik Boman. Mycket
långt
Ensamheten föll öfver honom som något oerhördt
tryckande. Som skogsbo hade han aldrig förr sett någon slätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
