Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det svaga ljuset vägledde honom, och på den jämna slätten
gick han säkert som på ett kammargolf. När han kom
närmare, stannade han. Tydligt urskilde han den lilla
byggnaden. Den var låg och smal. Det såg ut, som om den icke
rymde mer än ett enda rum. Stenfoten var låg och bräcklig,
det gråa, ostrukna timret snuddade nästan vid marken.
Utmed fönstret var en smal blomsterbänk, i hvilken syntes
några vissnade stjelkar. Det såg ut, som om han icke
kunnat slita sig los från denna stuga. Han gick omkring den
och varseblef en låg dörr, hvilken endast var stängd med
en klinka. Något annat fönster än det, som vette ut mot
slätten, fans icke, och landsstrykaren smög sig försigtigt
ända fram till väggen för att se, om det fans någon spricka,
genom hvilken han kunde se in i stugan. Då hörde han
ljudet af en röst. Han ryckte till och stälde sig med örat
lutadt mot den otäta väggen. Hela hans kropp skakade,
som om han haft frossan, och han lyssnade ånyo. Nej,
han hade icke hört fel. Det var en qvinnoröst han hört.
Hon talade och jollrade derinne. Hon var alltså icke
ensam. Men med hvem talade hon? Han stälde påsen ifrån
sig och med hatten tillbakaskjuten i nacken och käppen i
handen, intog han för tredje gången sin lyssnande ställning.
Då urskiljde han tydligt den gamla gummans röst, som
entonigt framjollrade ofattbara ord, och strax därefter hördes
ett sakta skrockande.
— Hon har höns i stugan, tänkte vandraren. Han
var så upprörd, att hans mun hängde öppen, som om han
varit rörd af slag. Han visste icke, hvar han var, eller
hvad han gjorde. Med ett ryck slet han upp dörren och
störtade in.
Lutad öfver en gryta, som stod öfver den svagt
flämtande elden, stod en gammal gumma, hvilken syntes vara
densamma, som han sett ifrån qvarnen gå fram till stugan
och släpa på något tungt. På en tapp halm bredvid henne
låg en höna på ägg. Vid hans inträde vände den gamla
Tiufvudet emot dörren och eldskenet föll på ett torrt,
gammalt ansigte, från hvilket ett par frågande ögon blickade
emot honom.
Med en blick såg han hela rummet, och i det han
höjde sin tunga käpp slog han den med all makt gång på
gång mot gummans hjässa.
— Du ska’ dö, skrek han. Följa mig i eländet. Hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
