Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det af vingar, och han skalf af fruktan, att dessa vingar
skulle komma i beröring med hans ausigte. Med darrande
hander trefvade han öfver spiselkanten, tills han fann några
svafvelstickor. Han hackade tänderna af förskräckelse, och
han vågade ej se på henne, som han hade slagit Samlande
all sin sinnesnärvaro, strök han eld på en sticka ooh
antände sänghalmen. En klar låga fladdrade opp. Lågan
steg uppför väggen, det knastrade i halmen och den torra
mossan, som satt instucken mellan bjälkarna, med ens biet
det ljust, och vid skenet såg han blott en sak. Han säg
blod på sina händer, på golfvet, i sänghalmen, på det
ensamma offret för hans nattliga dåd. Och när elden
flammade opp, flög hönan mot fönstret, i vanmäktig
förskräckelse hackande mot de små rutorna, som i eldskenet
skiftade i alla regnbågens farger.
Ett skri bröt fram ur hans bröst, ett skri, så
fasansfullt, att han blef skrämd af sin egen stämmas ljud. Utan
att se sig om, rusade han ut i det fria. Der ryckte han
till sig påsen — käppen hade han haft i handen när han
gick in — och sprang af alla krafter bort öfver alfvaren.
Hur långt han hade sprungit visste han inte. Men när
han stannade, var han utmattad i alla leder, som efter en
långvarig sjukdom, och han kände ingen fruktan längre.
Han vände sig om och såg tillbaka åt det håll, från
hvil-ket han kommit.
På krönet af backen syntes mot den mörka
natthimmelen en stor brasa, hvars röda lågor, inhöljda i en tjock rök,
knastrande höjde sig i luften. För den lätta vårvinden flögo
stora gnistor bort och slocknade i mörkret.
Hvarje minne af, att han för endast en timma sedan
hade beslutat taga sitt eget lif, hade försvunnit ur hans själ,
som en liten ensam låga försvinner i en stor förtärande
brand. Han hade glömt det som något längesedan
försvunnet. Af hela sitt lif såg han endast detta brinnande hus,
der hans stora brott gick upp i stigande flammor, och med
känslan af fasa blandade sig en djup undran — hvar? —
hur? — och hvem? Hvem var han? Och hvad hade han
gjort? Det var som om sjelfva medvetandet var bortbrändt
i hans eget utpinade lif.
Vandraren stod stilla, till dess att lågan sjönk ihop
och tycktes försvinna i marken. Då tog han beslutsamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
