Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liksom vetenskapsmannen, måste konstnären vidga lifvets
horisont, upplyfta, förklara. Ett större konstverk, t. ex. ett drama,
ett sorgespel, bör kunna i betydelse ställas vid sidan af en
större vetenskaplig upptäckt. Vetenskapsmannen skall gifva
oss lifvets sanning. Konstnären skall uppenbara lifvets stora
harmoni.
Enligt vår mening, kan Dagvard Frey icke uthärda en
objektiv kritik. Edvard Bäckströms gamla vänner skola kanske
i förväg invända: »De estetiska grundsatserna, de
konstförståndiga reglerna i all ära, men en författare kan fela emot
dem och likväl skapa ett verk, fullt af poetisk ingifvelse och
skönhet Hans arbete kan, trots stora fel, dock ega
hufvud-saken, vara s& lifskraftigt och storslaget, att det eger hela den
höga betydelsen af en ny eröfring i bildningens verld.» Sant,
mycket sant! Denna uppfattning är v&r egen. Men för att
medgifva en tillämpning häraf, fordra vi naturligtvis, att hos
det arbete, hvarom fr&ga är, också finnes — hufvudsaken,
I ett verkligt drama måste sjelfva stoffet vara dramatiskt. I
en tragedi böra karaktärer och konflikter framför allt vara
tragiska. I ett konstverk måste finnas äkta skönhet. Ett högt
snilleverk är till endast genom en hög anda. Detta är lika
klart som att sanningen är endast derigenom att hon är —
sann. Blotta afsigten, syftet förslå icke. Konst är kunna.
Att åsyfta ett drama, ett sorgespel, ett konstverk, en hög
lifs-uppfattning eger sin subjektiva betydelse för den som hyser
dessa goda afsigter, men gäller icke i den objektiva verlden,
om de icke der framträda förverkligade. Huru mången, som
syftat högt, har icke stannat under målet! Huru mången, som
troit sig syfta högt, har icke egnat sin hänförelse åt det
obe-tvdliga, platta, ja, det vidriga!
Att Edvard Bäckström syftat högt med Dagvard Frey,
neka vi icke. Uppenbart har han velat åstadkomma ett
själs-uppskakande diktverk. Derom vittna den omsorgsfulla
tillspetsningen af hvarje handlingens skede, det lidelsefulla språket i
hvaije scen, de ord han låter i sista akten fällas om Dagvard
Frey. »En sådan bragd sora hans ej häfden känner sen Romas
första segertider, då en Mucius brände opp sin hand.» Ja,
det märkes för visso, att han tror sig om att hafva framstält
ett nytt, upphöjdt ideal.
Men vi neka, att han verkligen åstadkommit detta.
Hufvudpersonerne i Dagvard Frey bilda en
tvillingkonstellation ungdomliga, rättast sagdt barnsliga gestalter; Den sjnt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
