Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var omöjligt.. . H varthän alltså?... At vår sida till kunde
han icke komma ... På venstra sidan af klippan fans ingen
nedgång. . . klippvaggen var där nästan lodrät Man kunde
endast nedstiga på högra sidan, samma väg som han sjalf
tagit vid sitt uppklättrande från afgrunden. Till baka alltså.
Lika lugnt, afinätt, långsamt och tungt gick han åt det
hållet. Förtviflan intog oss åter ... Otåligt uppmanade vi
strategen och hans folk att skynda, men de voro ännu långt
borta och hade svårt att klättra upp för klippan. Inför våra
ögon ramlade alla våra återuppvaknande förhoppningar. —
Den gamle undkom... Vi kände att han var förlorad for
oss, om han glede ned i afgrunden. Han skulle lätt kunna
gömma sig där eller till och med på någon okänd stig
uppnå skogen, emedan han kände alla stigar, vägar och
gömslen. Han närmade sig redan randen. Poklewskij ref sig
i håret, Maria Iwanowna tryckte krampaktigt min arm.
Ännu en sekund, — och han sträckte ned den högra foten
och började nedstiga, stödjande handen mot en sten ... Vi
hörde smästenarne rassla . ..
Det var intet tvifvel, han skulle undkomma!...
Men plötsligen syntes han rygga tillbaka ... Han
skakade i hela kroppen och stannade blek, som slagen af åskan
. . . Högra benet höll han fortfarande utsträckt och handen
stödde han mot stenen, men han rörde sig icke. Han
tycktes uppmärksamt betrakta någonting . . . Men hvad? ...
Annu ett ögonblick ... och vi fingo en förklaring därpå
... 1 afgrunden rörde sig svarta punkter; — där skyndade
sasiedatelen, fiskalen och manskapet, som förut skyndat på
omvägar till klyftan, framåt. Våra hjärtan klappade åter . ..
Vi kunde endast utstöta oartikulerade ljud. Man kände att
saken redan närmade sig sitt slut.
Den gamle insåg det själf, liksom vi. Xågra ögonblick
blef han stående orörlig, obeslutsam, liksom för att
öfver-lägga, men därpå reste han sig hastigt. Han utsträckte sig
till hela sin längd och såg ut som en jätte. Han böjde ned
hufvudet, liksom för att blicka ned i afgrunden. Vinden
delade hans långa skägg i två delar.
— Skynda Er! skynda! ropade vi och viftade med
näs-dukarne.
Den gamle stod ännu lika orörlig. Han insåg, att
spelet var slut, han hade icke mera någon utväg, han skulle
blifva gripen. På tre sidor omgåfvo honom de våra, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
