Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid badorten och en mängd andra saker, som voro af
mindre vigt.
Hans namn var Wennman, han hade mor och syster i
lif-vet, intresserade sig4för trädgårdsodling, fiske oeh dans och hade
haft sällskap med en god vän från Norrland, hvilkeo också
ämnat sig hit men blifvit hemkallad till sin farB sjuksäng.
Hvad han inte talade om var deremot den tjenst hon gjort
honom. Den tycktes han alls inte ’ha en tanke på och inte
heller på sitt sjuka ben, ty när Adas sjal gled ner i golfvet,
steg han npp, böjde sig ned, tog npp den och återlemnade den
med en ridderlig bugning, son) nära nog åstadkommit en ny
olyckshändelse.
Slutligen måste fru Dahl gå. Hennes sällskap hade redan
länge observerat henne, och Agnes, den yngsta af fröknarna
Abe-lius gjorde de besynnerligaste miner åt henne bakom notställaren.
Ada reste sig och sökte förgäfves hindra honom att göra
detsamma. Han tryckte hennes hand tre gånger ooh upprepade
om och om igen hvilken lycka det var för honom att ha f&tt
göra hennes angenäma bekantskap.
Då hon några timmar senare kom hem till sig möttes hon
af stark blomdoft i den lilla salongen. På bordet stod en bu*
kett af tearosor och förgätmigej, och bland blommorna var
instucket ett kort med namnet Valdemar Wennman.
Hon smålog, då hon lade visitkortet i korgen och lutade
sig åter öfver blommorna.
Det var i alla fall ett väl valdt sätt att visa sin tacksamhet.
Dagen derpå satt han som vanligt på sitt säte i
Branns-parken, och Ada kunde inte underlåta att skilja sig frän sitt
sällskap för att gå fram och tacka för buketten. Men han
pratade så ifrigt om den ooh hvilka som voro hennes
älsklings-blommor och höll henne så länge i handen, att de andra icke
längre syntes till och hon kände sig helt generad af det uttänjda
samtalet och måste göra våld på sig för att inte såra honom
med ett abrupt afsked.
Ändtligen slapp hon Iöb och hann tillbaka till sällskapet»
men då böljade också pilarna att regna tätt. Herrarna påstodo
att hon kunde vänta sig en serenad på kvällen. Men damerna
voro värre, åtminstone mot den stackars enslingen.
Agnes skrattade så hon fick tårarna i ögonen och påstod
att han såg precis ut som en liten kanin som alltid vädrar ooh
tuggar, vare sig han har något att äta och lukta på eller ej.
Och Bertha tyckte han såg ut som en liten nyfiken apa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
