Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
godt intryck på den gamla frnn och framkallade ytterligare
vänligheter å hennes sida, helst som hon visste att hon icke
slösade dem på en ovärdig, ty en sågverksegare från Norrland
måste trots sina egenheter alltid vara en gentleman. Richesse oblige.
På flickornas uppförande var heller ingenting att anmärka.
Agnes tycktes ha beslutat visa sig som en särdeles välnppfostrad
ung dam, ehuru hon verkligen hade en svår kamp att utkämpa
under middagen, ty för hvar gång hon såg upp, mötte hon herr
Wennmans runda, ljusblå ögon, som aldrig läto genera sig utan
beskådade henne så frimodigt belåtna, och så oafvändt, som om
hon vore en vacker tafla på exposition.
Det var visserligen sannt att den hvita klädningen med
kragen och skärpet af svart 9ammet på det fördelaktigaste framhöll
hennes mörka, varma hy och svarta ögon och att hon väntat en
smula uppmärksamhet, men detta öfversteg hennes förväntningar.
Hon åt så långsamt hon kunde, och när hon inte åt, bet hon
ihop läpparna ooh räknade rutorna i duken. Pröfningsstunden
skulle väl snart vara förbi.
Men deri hade hon missräknat sig. Efter middagen bjöd
herr Wennman på kaffe i det närbelägna lilla schweizeriet, och
ehuru ett par herrar tillhörande kotteriet slutit sig till dem,
be-fann hon sig helt ha9tigt sittande under de stora lindarna
utan-för scbweizerhyddan just vid herr Wennmans sida och med hans
blick fortfarande i sin.
— Hur kommer det sig att ni inte ser så glad ut i dag
— frågade han plötsligt i hviskande ton, som om de hade
hemligheter tilsammans.
— Det är för . . . för. . . Hon höll en halfvissnad skär
ros framför läpparne. — För jag längtar så hem till pappa . . .
De skära rosenbladen flögo helt oväntadt ut öfver bordet,
och Agnes försökte förgäfves att döjja Bin munterhet bakom åter*
stoden af den sköflade blomman.
Brukspatronen förstod först inte hvad hon menade, men
sedan fick han klart för sig att det var en anspelning på något
som de haft roligt åt förut, och så skrattade han med.
— Men nu är ni gudskelof glad igen — sade han.
— Ja, nu.
Hon lade tonvigt på »nu» och såg honom stadigt i ögonen.
— Tack, fröken Agnes.
— Tack, herr Wennman.
Och så brast hon i skratt igen. Hon kunde inte l^jelpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>