- Project Runeberg -  Ur djurens lif /
94

(1899) [MARC] Author: Gustaf Kolthoff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett par vårdagar på mellersta Öland.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fara. Fågelns beteende visade mig nämligen, att han
ännu ej hade ungar.
Knappt hade jag lämnat brockfågeln, förr än en
annan fågel, tillhörande en af vårt lands vackraste arter,
kom flygande emot mig. Det var en hane af tofsvipan.
Med sin eleganta flykt svängde han lätt och behagligt
omkring i luften, kastade sig som på lek än åt höger
och än åt vänster och slog med sina breda, trubbiga
vingar, så att en stark susning emellanåt uppkom däraf.
Oupphörligt lät han höra sitt pipande: »Veet, veet,
veveveet.»* Snart kom hans maka flygande med jämn flykt
bort till mig, och då jag närmade mig parets häckplats,
slog hon slag på slag öfver mitt hufvud och uttryckte
med sitt envisa skrik sin förtviflan öfver att jag
nalkades hennes borta mellan tufvorna dolda små.
Hanen höll sig mer på afstånd och fortfor ideligen med
sina flygkonster. Han visade ej alls samma ångest för
ungarne som honan, och däröfver är ej att undra. Vi
veta nämligen, att han, den lättingen, ej bryr sig om
ungarne. Medan honan rufvar, stannar han hos henne,
vaktar henne och äggen samt öfverfaller med mod och
raseri roffåglar, kråkor och andra fiender, som närma sig,
hvilka han med ilsket skri jagar bort. Men när ungarne
äro några dagar gamla, öfverger han vanligen maka och
barn, börjar redan i Juni månad draga sig söderut och
tillbringar resten af sommaren kringflackande på
hafsstränderna.
När jag kom ett styeke längre in på alfvaren,
uppträdde flera vipor, och slutligen blefvo de så talrika, att
jag hela dagen ständigt hörde deras envisa läte och
deras vingslag öfver mitt hufvud. På små tufvor fann jag
* Dessa dubbla läten låter honan aldrig höra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:34:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdjuslif/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free