- Project Runeberg -  Ur djurens lif /
122

(1899) [MARC] Author: Gustaf Kolthoff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Hornugglans lif.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

honom ungefär, hvar han skulle söka ugglorna, fick han
gå med tillsägelse att ropa åt mig, om han fick se någon
af dem flyga åt mig till.
Fortare än jag hade väntat, lyckades det den raske
gossen att finna en af fåglarne, som dock slagit till rätt
långt från boet. Många minuter hade jag sålunda ej setat
i min koja, förr än jag hörde gossen ropa: »Nu kommer
hon». Nästan i detsamma kom ugglan ljudlöst sväfvande
fram mellan träden och slog till i en liten tall helt nära
mig och den gran, i hvilken boet var beläget. Jag hade
den turen, att hon satte sig alldeles öppet för mig, så att
jag kunde se hvarje hennes min. Först satt hon ett
ögonblick rak som ett ljus och rätt smal, men snart rörde
hon på sig, yfvade ut sina fjädrar och flyttade sig längre
in på grenen. Så satt hon rätt länge, var tämligen yfvig
och höll örontofsarne bakåtriktade.
Då jag just ville studera det egendomliga utseende
jag förut ofta sett hornugglan få, när man nalkas henne,
hade jag tillsagt min medhjälpare att bakom mig, helt
sakta och då och då hvisslande, närma sig platsen, sedan
han sett ugglorna eller någon af dem flyga till boet.
Han dröjde emellertid länge, och jag, som satt obekvämt
och ej tordes röra en lem, väntade ifrigt att få höra
honom.
Slutligen hörde jag honom hvissla tämligen långt
bakom mig. Han upprepade då och då sin hvissling,
och allt som han kom närmare, gjorde ugglan sig
smalare och reste sina örontofsar. När ynglingens steg
började höras, sänkte hon sina vingar mer och mer samt
böjde dem framåt, som ville hon med dem dölja sin ljusa
buk. Hon blef allt smalare, örontofsarne stodo rakt i
vädret, de stora öronlocken fingo ett annat utseende, som
jag ej vågar söka beskrifva, och fågeln såg så komisk ut,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:34:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdjuslif/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free