- Project Runeberg -  Ur djurens lif /
147

(1899) [MARC] Author: Gustaf Kolthoff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om några af Atlantiska oceanens fåglar.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bergets högsta krön lyste hvitpunkteradt af sulor. Inga
ungfåglar syntes till. Dessa voro således sannolikt ännu
ej flygfärdiga. Efter hvad jag kunde se, hade fåglarne
sina bon uppe på bergets kala krön.
Bättre var jag i tillfälle iakttaga sulorna på
Myggenaes. På en halsbrytande färd hade grefve T. och jag, i
sällskap med några raska män, vandrat från det inre af
ön ut till den västligaste delen däraf, där sulorna häcka.
Det skyhöga fjället, öfver hvars högsta kam vi vandrade,
liknade till formen ett boningshus, längs hvars ryggås
vår stundom knappt fotsbreda stig gick fram. Före oss
gick en af Fseröarnas raska söner, som allt sedan
barndomen öfvat sig med att klättra i fjäll. Att dessa män
äro skickliga bergklättrare är naturligt, då de allt sen
sin tidigaste barndom ej hört att ära kan vinnas på
annat sätt. Den skickligaste bergklättraren är nämligen
enligt folkets begrepp Faeröarnas störste man, och att
landets söner täfla om denna ära är lätt att förstå.
Mannen, som gick först, hade ett rep bundet om lifvet, och
vid detta rep voro äfven vi fastbundna med en man
emellan oss.
Tjocka lager af dimma inhöljde allt under våra
fötter. Vår stig låg framför oss ungefär som en smal
brygga, lagd öfver ett haf af dimma, och denna af solens
strålar upplysta dimma, hvilken ej var annat än tjocka,
öfver berget hängande regnmoln, såg så tät och fast ut
som ett snöfält. Vi voro alltför högt uppe för att höra
hafvets brus och bränningarnas dån, och lika litet kunde
vi för dimman se djupet under oss.
Slutligen kommo vi fram till en brant afsats, och
några meter därunder utbredde sig en kal, gräsbeväxt
platå. Med tillhjälp af ett rep firade vi oss en och en
ned för branten, och snart stodo vi alla församlade där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:34:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdjuslif/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free