Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om fågellifvet vid vår halfös kuster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ute på de kala kobbarne blifva måsfåglarne allt talrikare.
Den svartryggiga sillmåsen se vi öfverallt. Oaktadt sin
mindre storlek är han för ovana ögon ej så lätt att på
afstånd skilja från hafstruten. Observera vi honom noga,
finna vi dock, att han har smalare och spetsigare vingar.
Han är den enda svenska mås, som har gula ben och
fötter. Ståtlig att skåda är hafstruten, när han högt
skrikande sitt »gaå, gaå» kretsar omkring på vederbörligt
afstånd från vår båt, och lika prydlig ter sig gråtruten med
sin silfverfärgade mantel. Gå vi i land på en holme, där
måsarne häcka, blifva de rent rasande och samla sig i
mängd omkring oss. Vi finna endast fyra arter, och om
vi lyssna till dem, lära vi oss snart att skilja deras olika
läten. Gråtruten och sillmåsen ha båda ett skrattande
läte, men deras skratt är olika. Fiskmåsen (den minsta
af dem) svänger oupphörligt omkring oss och ropar »kett,
kett, kett».
Bland klipporna uppe på holmen ha måsarne sina af
mossa och gräs byggda bon. Hafstrutens finna vi
vanligen högst uppe på holmen, där han åt sig utvalt en
plats, hvarifrån han har fri utsikt omkring sig. I boet
finna vi endera tre mörkfläckiga ägg eller lämningar af
äggskal, som vittna om att ungarne redan blifvit
utkläckta. Dessa små dunbeklädda gynnare gå mycket
snart ifrån boet och ha vid vår ankomst dolt sig bland
klipporna. Öfriga här förekommande måsarters ägg och
ungar likna rätt mycket hafstrutens och skiljas
hufvudsakligast på storleken från dennes.
Då och då kommer en nätt tärna flygande emot oss.
Lätt och behagligt rör hon sig liksom hoppande fram
genom luften, höjer sig något, när hon närmar sig, och
skriker ilsket »kitt, kitt». Hon stannar midt öfver våra
hufvuden, breder ut sin gaffelformade stjärt och förändrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
