Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om fågellifvet vid vår halfös kuster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inom ett ögonblick är han framme öfver hafstruten
och kastar sig nu som en afskjuten pil gång på gång
mot hans rygg. Hafstruten jämrar sig högt och försöker
genom kastningar att komma undan sin plågoande, men
ingenting hjälper. »Tjufjon», som de norska
fångstmännen kalla labben, är öfver honom, hur han än vänder sig.
Slutligen är truten utledsen på sin förföljare, och som
han väl vet, hvad labben vill, kräks han upp några af
de godbitar, han har i sin matstrupe, och släpper dessa.
Labben kastar sig ögonblickligen ned och hugger de
nedfallande födoämnena i luften. Han är dock ej nöjd i första
taget. Han vill ha mer och tycks ha väl reda på, hvad
en hafstrut kan rymma i sin mage. Ögonblickligen är
han åter i färd med sitt arbete, och han ger truten ingen
ro, så länge han finner, att denne kan ge ifrån sig mer.
När den stackars truten ej har något mer kvar i sin
mage, då först får han vara i fred. Han ser förgrymmad
ut och sätter sig på närmaste bergspets för att hvila.
Helt belåten vänder däremot labben åter till sitt skär,
men han har god matlust, och ser han åter en mås, som
ser mätt ut, är han genast ute på samma röfvaremanöver.
Det är ej endast måsar, som äro utsatta för labbens
förföljelser. Han är äggtjuf till yrket, och om en
ejder-hona lämnar sitt bo, så att en labb ser det, håller denne
genast kalas på »förlorade» ägg.
Dagen närmar sig sitt slut. Vi gifva oss åter af.
Hafvet är stilla, men gamla dyningar rulla sakta in mot
land. Vår båt höjes och sänkes, och vegetationen under
vattenlinien på skären blottas hvarje gång dyningen
sjunker undan. På den del af granithällarne, som så ofta
fuktas af hafvets vågor, sitta små, vackra snäckor tätt
mellan hvita balanider, och räkor röra sig fram och åter
bland tången därunder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
