- Project Runeberg -  Ur djurens lif /
285

(1899) [MARC] Author: Gustaf Kolthoff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storskarfven.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

oupphörligt, tydligen under ansträngning att svälja något
väl stort föremål. Det syntes äfven, att han ej kunde
få ihop näbbet och att något stack fram ur hans gap.
Helt sakta rodde vi åt det håll, där denna fågel låg.
Han sam då ängsligt fram och åter och gjorde
slutligen ett försök att flyga, men han var tydligen för tung;
hur han arbetade med sina vingar, förmådde han ej att
lyfta sig ur sjön. När han såg sig oförmögen att flyga,
sökte han sin räddning i djupet, men det gick ej riktigt
bra för honom där heller. Visserligen var han länge
nere, men han kom ej långt undan. Jag var därför snart
inom skotthåll, och fågeln blef skjuten. Det visade sig
då, att han svalt en fisk, som var så stor, att dess stjärt
stack ett bra stycke ut ur fågelns gap.
Jag tog nu i storskarfvens fötter, under det att en
af mina män tog i fiskens stjärt, och efter rätt mycken
ansträngning lyckades det oss att draga ut fisken,
hvilken till min förundran befanns vara en medelstor
lyrtorsk af nära en half meters längd.
Det förefaller nästan otroligt, att storskarfven kan
svälja så stora fiskar; han kan dock högst betydligt
utvidga sitt svalg, hvarom man också lätt får ett begrepp,
om man sticker sin hand ned i hans gap.
Nästan alla de fiskande storskarfvarne hade nu
församlat sig ute på ett par små skär. Där sutto de raka
som soldater, och än den ena, än den andra flaxade med
vingarne.
Skärgårdsbefolkningen säger om detta
storskarfvar-nes sätt att flaxa med vingarne, att »de svalka sig». Där
ute i hafsbandet, särskildt vintertiden och i blåst, torde
dock fåglarne hafva svalka nog, denna rörelse förutan,
och de flaxa för öfrigt lika ofta med vingarne i den
starkaste köld som vid varmare temperatur. Jag har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:34:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdjuslif/0333.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free