- Project Runeberg -  Ur djurens lif /
359

(1899) [MARC] Author: Gustaf Kolthoff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra gnagare.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

undan, sätter han sig modigt till motvärn. Han reser
sig då på bakbenen, visar det enda vapen han har, sina
tänder, och låter höra ett egendomligt fräsande läte.
Brehms påstående, att lemmeln ej går ur vägen för
sina fiender och att han stannar utanför sina hål för att
försvara sig mot människan, synes mig vara lika oriktigt
som samme författares uppgift, att lemmeln skyr vatten.
Först när djuret ser sig ur stånd att hinna undan,
stannar det af förskräckelse. Det skriker eller fräser då och
biter omkring sig af ångest.
Bland de hundratals lemlar, jag fångat med blotta
handen, har ingen enda angripit mig, så länge jag hållit
handen några tum från djuret. Det reste sig vid sådana
tillfällen alltid på bakfötterna och höll de små
framtassarna liksom till skydd framför sig, fräsande af förtviflan,
och allt eftersom jag mer och mer närmade min hand,
gick det baklänges undan. Först när jag lade handen
öfver lemmeln eller vidrörde honom med fingrarna, bet
han mig. De bett, jag erhållit, voro alla fullkomligt
ofarliga, ehuru de små tänderna mycket väl kunna
genomtränga huden. Det är ej ovanligt, att lemmeln, då han
skall tagas, biter sig fast i handen och sålunda kan
lyftas upp hängande.
De ställen, där fjällemmeln synes trifvas bäst, äro
tufviga ängsmarker, där myllan är lös och lätt att
gräfva i. Finnes han i stor mängd, äter han stundom upp
all åtkomlig vegetation. Tufvorna rensas då fullständigt
från gräs och örter, vide och andra buskar afbarkas så,
att deras smärta stammar lysa hvita på långt håll, och
marken ligger täckt af djurets egendomliga, cylindriska
exkrementer.
Så grundligt afskalade platser påträffas dock endast
mera sällan och blott då ett helt tåg af lemlar gått fram

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:34:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdjuslif/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free