- Project Runeberg -  Ur djurens lif /
470

(1899) [MARC] Author: Gustaf Kolthoff
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om hafvets däggdjur.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inne i Gullmarsfjorden. Någon gång är han äfven
funnen inne i Östersjön. Mot norr går han ända upp till
Spetsbergen, där han dock tycks vara sällsynt. Själf har
jag sett honom en gång öster om södra Spetsbergen. Vid
Norges kust förekommer späckhuggaren stundom i större
eller mindre flockar.
Han är ett mycket rofgirigt djur och han har fått
sitt namn däraf, att han säges förfölja stora bardhvalar
och hugga stycken af späck ur deras sidor. Det berättas,
att han någon gång dödar stora hvalar. Hur mycken
sanning det ligger häri, är svårt att säga. Mig synes
det besynnerligt, om han med sina klena tänder verkligen
kan hugga späckbitar ur hvalarnes sidor, och jag har
hört hvalfångare betvifla dessa uppgifter. Hans
tandbyggnad och käkar tyda mera på, att han i regel sväljer
sina rof hela. Att han är mycket rofgirig, kan man
förstå däraf, att man i magen på en gammal hane funnit ej
mindre än 15 sälar och 13 tumlare.
En med den vanliga späckhuggaren nära besläktad
art (Orca eschrichtii) är äfven funnen vid svensk kust.
Bäst är man i tillfälle att se och studera
hafsdäggdjuren uppe i Ishafvet. När man färdas öfver det öppna
bältet af detta haf, ser man nästan alltid hvalar. Än ser
man den ena strålen efter den andra borta vid synranden
liksom stänka upp, än ser man djurens svarta ryggar höja
sig ur hafvet och hör dem pusta och blåsa.
Den, som en gång skådat isen där uppe, längtar
gärna åter dit, och denna längtan blir starkare, ju mera
man på sin färd närmar sig målet. Man blir trött vid
det eviga gungandet på det öppna, vanligen upprörda
hafvet, och ehuru man vet, att isen är en polens förpost,
som hindrar forskarens fortsatta framträngande, ja, som
mången gång säger stopp, långt innan man hunnit det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:34:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdjuslif/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free