Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ned!» ropade nu en stark stämma — denna
gång blott en enda. Men det var Rydbergs röst,
hans äldste och bäste vänsl
Holm lyfte hufvudet och mötte Rydbergs blick
— en hård och obeveklig, nästan hatfull blick. Han
gjorde intet vidare försök att tala. Då han gick ned
från katedern svartnade det för hans ögon, så att han
snubblade mot en bänk och var nära att falla. Man
röjde väg för honom och han gick genom salen med
litet slingrande gång och några nervösa ryckningar
på hufvudet, som tydligen voro ett försök att se
obesvärad ut, under det blickarna samtidigt irrade skygga
omkring som en brottslings. De fleste vände bort
hufvudena då han gick förbi; kanske i denna stund
mindre af hat än af en grannlagenhetskänsla, som
gjorde det pinsamt för dem att se honom i hans
nederlag. Själfve Rydberg bet sig hårdt i läppen och
det glimmade till något fuktigt i de kalla ögonen.
Dörren slöts efter den fordom så afhållne
kamraten, sångaren, skalden. Det blef en lång, beklämd
tystnad i salen, men slutligen sprang Rydberg upp i
talarestolen och höll ett tal, som sent skulle glömmas
af de närvarande. Ingen hade någonsin förr sett
Rydberg i ett så upprördt tillstånd och aldrig förr
hade han talat ett så gripande och så upphöjdt språk.
Han inskärpte med ord, sådana som endast han kunde
finna, det oundgängligen nödvändiga i en fast och
stark sammanslutning mellan alla dem, som ville
bevara Finlands nationela tillvaro, dess själfständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
