Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvifvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
digt föreslog henne att byta om. »I morgon vill jag
se dig i den blå — blått klär dig bäst — sedan
måste du också en dag taga den nya, broderade.»
Då modern en gång kom in svartklädd började
hon gråta och sade, att hon ej ville att de skulle
gå sorgklädda efter henne — hon kunde ej fördraga
svarta klädningar. Hon talade också emellanåt om
sin graf — att de skulle lägga mycket blommor på
den och plantera träd omkring den — »inte granar
eller cypresser, de äro så dystra, men aspar — de
ha så granna farger på hösten och så tycker jag om
den där sakta skälfningen på bladen — det är som
ett hjärta, som klappar och klappar och aldrig finner
någon ro».
Adrian försökte flere gånger att leda hennes
tankar in på allvarligare ämnen, men det föreföll som
om hon bäfvat tillbaka härför, och hon ville ej gärna
vara ensam med honom. Hennes tal och tankar blefvo
också alt mer och mer oklara. Febern kom på flere
gånger om dagen och då talade hon oaflåtligt, men
utan att de omgifvande kunde fatta hvad hon sade.
Dessemellan hade hon den förfärliga dödsfrossan, som
af inga medel kunde stillas, och då låg hon hela
tiden och jämrade sig med näsduken mellan tänderna.
Stundom hade hon liksom plötsliga glimtar af
klarhet och reda. En gång, då hon länge hade legat
och stirrat rätt framför sig, utbröt hon med ens helt
högt: Räcker icke lifvet till — må du — må du»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
