Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvifvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knä kring bädden. Modern låg i kväfd gråt, Adrian
höll händerna hårdt pressade mot ögonen, och Tea
läste högt och under strömmande tårar »Fader vår».
De reste sig alla, då doktorn gick fram till
bädden. Han böjde sig ned öfver henne och lyssnade.
»Det är slut nu», sade han.
Modern gaf till ett skri och svimmade.
Adrian sprang ut ur rummet med händerna om
pannan. Det var den enda, han någonsin älskat på
jorden. Han hade ej kunnat, ej fått göra henne lycklig
i lifvet, och han hade undanryckt henne hennes hopp
och tröst i döden!
Efter en stund kom han tillbaka in och då var
alt tyst och lugnt därinne. Modern hade hämtat sig
igen och tryckt ihop hennes ögonlock samt lagt
tillsammans händerna, och Tea, som nu förstod sin
svåger bättre än förr och kände för honom, drog
honom närmare bädden och sade: »Se, se, så
fridfull och lycklig hon ser ut? Så förklarad hon
ligger där!»
Och det syntes dem alla, som om en öfverjordisk
skönhet hade spridt sin dager öfver hennes ansigte.
Ett skimmer af hopp flög öfver Adrians drag; han
vände sig till läkaren, som ännu dröjde kvar.
»Har ni ofta sett en afliden med ett så förklaradt
utseende?» frågade han. »Säkert måste Guds finger
hafva rört vid henne innan det sista.»
Men doktorn hade ej öfvervunnit sin förbittring
mot den man, som han ansåg genom sin fanatism ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
