Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pade böljorna glittrande gula i en frambrytande
solstråle, som genom sitt öfverdådigt slösande ljus
tycktes lägga den öfriga vattenytan i djup skugga,
alldeles som när kärleken lyser upp i ens inre och
bländar synen, så att alt hvad som ej lånar sitt ljus
därifrån ser ut som bara mörker. Än vältrade sig åter
vågorna gröna och hotande mot båten, som när
lidelsen stormar i en människas bröst och vill vräka
omkull alla hinder.
De voro nästan aldrig skilda åt på hela dagen.
De åto middag vid table d’hotes, sutto sedan på
badhotellets veranda i skuggan till inemot aftonen, då
de togo en lång promenad bland bergen. Barnen
voro alltid med dem, och först då dessa gått till
sängs mellan 9—10 satt Arla ensam en stund på sin
egen lilla förstugukvist. Men äfven då kunde
Berndt-son komma ibland och stanna nedanför och tala med
henne, alldeles som förr i verlden på Furubacken.
Den lugna lyckan af detta stilla, enformiga lif
och denna ostörda samvaro mildrade det lidelsefullt
upprörda och nervösa, som eljest plägar vara
oskiljaktigt från en sådan kärlek som deras. De glömde
alt hvad som stod emellan dem och att de ej alltid
skulle få vara tillsammans, de togo hvar dag sådan
den kom utan att oroa sig för framtiden och skildes
åt hvarje afton med den lyckliga vissheten att mötas
igen i samma ostörda ro.
Då fick Arla en dag ett bref från sin man, som
hofrättsrådet visst aldrig skulle ha skrifvit, om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
