Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som förestod. Tanken att hon bedrog dem, att hon
ljög för sina barn då hon på deras enträgna böner
lofvade dem att komma snart igen, blef henne
outhärdlig; hon stötte dem ifrån sig nästan med
hårdhet och uppmanade dem strängt att komma ihåg
att de voro på ett främmande ställe och att uppföra
sig skickligt, så att hon ej behöfde skämmas för dem.
Elisabeth kväfde sina snyftningar men kunde ej
förmås att aflägsna sig från modern på hela dagen.
Emil lät slutligen fresta sig att leka en stund med
de andra barnen, men då han kom tillbaka in och
såg Elisabeth sitta på en pall bredvid modern med
hennes händer hårdt slutna i sina, fick han
samvetskval öfver sitt eget lättsinne, sprang och kastade
armarna om Arias hals och ropade snyftande: »Mamma
får inte resa ifrån oss. Mamma får inte — mamma
far inte.»
»Det är riktigt rörande att se de söta barnen»,
sade friherrinnan Grijp. »Jag har nästan aldrig sett
några barn hålla så mycket af sin mamma — men
ni måste också egnat er ovanligt mycket åt dem?»
»Ja, Arla har alltid afgudat sina barn», sade
Gurli. »Jag mins, när de voro små, — de första
vintrarna, sedan de voro födda, kunde hon aldrig
förmås att gå bort en enda afton. Kommer du i håg
det, Arla? Ja, det förundrar mig verkligen, att du nu
kunnat besluta dig för att fara bort utan dem!»
Arla reste sig kämpande mot gråten, som ville
bryta fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
