Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under allt detta hade gamla jungfrun suttit blid och
lugn i sin stol och inte kunnat spinna mer.
Olga närmade sig henne med upprördt utseende,
tog de tunna, darrande händerna i sina, som glänste
af juvelringar, lade sina läppar intill luren och ropade
i den, med stämman lite darrande af gråt: »Ock
tycker inte jungfrun, att det är grymt, att hon ska
vara tvungen att lefva så länge?»
Det dröjde en liten stund innan hon förstod.
»Grymt? Sa hon grymt? Åh, kära hjärtanes,
om det är vår Herres vilja att jag ska lefva, så får .
jag väl göra det. Men nog ber jag alltid, att han
ska vara så nådig ta mig, för nog vore det godt få
komma hem.»
»Och om det är hans vilja att jungfrun ska fylla
hundra år?»
»Hundra år! Åh, Herre Gud, det vore allt svårt.
Men så fick jag väl vara nöjd ändå. Han hade väl
alltid någon mening med det.»
Tio år till på samma sätt! Utan sysselsättning,
utan någon, som egentligen brydde sig om henne,
utan att kunna se människorna eller höra lifvets
röster omkring sig. Och ingen otålighet vid den
tanken!
Det ropade högt inom Olga af ett inre uppror
mot denna resignation. Tio år! Nej, icke tio dagar
till ville hon lefva utan lycka, njutning, innehåll och
mål. Hon visste att lifvet kunde vara rikt och skönt,
och hon ville ha sin del med däraf, hon ville icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
