Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Usch Lisa, att du inte skäms att vara så
okvin-lig», utbrast Otto.
»Att du inte skäms att vara så omanlig»,
gen-mälte Lisa, »att du inte kan hjälpa dig själf.»
»Men, min lilla Lisa», inföll nu tant Marie. »Det
kän jag väl aldrig tro, att inte du med glädje
hjälper din mamma. Det är ju så roligt för en vuxen
flicka, att kunna vara sin mamma till hjälp, är det
inte det?»
»Det tycker inte jag», mumlade Lisa, i det hon
gick efter sin sykorg och tog itu med klädningen.
»Det pinar lifvet ur mig», tilläde hon kväfdt med en
snyftning.
»Det har jag alltid sagt dig, Lisbeth», sade tant
Marie till modern, »att du får bara ledsamt af den
flickan, så som du skämt bort henne. En flicka måste
tidigt lära sig, att hon inte ska lefva för sig själf,
utan för andra — eljest går det henne illa i lifvet.»
»Men jag vill inte — jag vill inte lefva bara för
andra», utbrast Lisa lidelsefullt. »Det är ju det, jag
fått göra hela det sista året, och det gör mig elak
och retlig och stygg på alla vis. Det är inte sant,
att man blir bättre af det — tvärtom, man blir bara
sämre — jag åtminstone.»
»Det är verkligen sant», sade modern lågt.
»Lisas natur är sådan. När hon får vara i fred och
läsa, är hon min snälla, lilla flicka, som aldrig går i
vägen för någon, aldrig fordrar något af andra, men
är så flitig och så ihärdig med sitt arbete det — är
Leffler, Ur lifvet. 111,2. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
