Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket ondt sådana kvinnor anstifta, som vilja göra
kvinnan uppstudsig mot sin naturlige herre, lära henne
att kriticera den hon borde se upp till, borttaga hela
ljufheten och hela poesin af det ljufvaste och mest
poetiska i verlden — rankan, som lindar sig kring
den kraftiga eken, den veka, svaga kvinnan, som
kärleksfullt och ödmjukt, ja, ödmjukt sluter sig till
mannens starka bröst. När hon sade detta med sin
sten-torsstämma och blickade upp med ett så vidt
omständigheterna medgåfvo svärmiskt uttryck i sina små,
ljusgrå talgiga ögon — och så den lilla himmelsblå
med sin alltid litet förskrämda min kvittrade något
om, att det verkligen var upprörande att höra, att
en kvinna ännu i vår tid kunde vara så utan all
själf-känsla, att om någon borde blicka ödmjukt upp till
den andra, borde det vara mannen till kvinnan, som
stod så högt öfver honom i sedlig renhet — ja, att
hon för sin del fann det rent af obegripligt, att så
som ställningen för närvarande var, någon kvinna
kunde vilja ingå äktenskap med den henne så djupt
underlägsne mannen, och att det enda medlet att fa
mannen reformerad vore om alla kvinnor ville
sammansluta sig i en antiäktenskapsförening och förklara,
att de ej gifte sig med annat än rena män — då blef
det alltid en uppståndelse i badsällskapet, man tog
parti för och emot, »rankan» nästan vrålade af
sinnesrörelse och »den himmelsblå» grät af ondska.
Men i dag kom man icke så långt, ty »rankan»
var alt för intresserad af det i hennes tanke sublima
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
