Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, så var det hon, som nu måste närma sig
honom. Han ville ej utsätta sig för att än en gång
blifva tillbakastött — han hade redan lidit så mycket
af omkastningarne i hennes väsende, och han kände
att han blifvit feg som en sårad, hvilken utstått en
stor fysisk smärta, och därför råkar i darrning vid
minsta ovarsamma vidrörande af hans sår.
Slutligen blefvo plågorna i fotterna henne
alldeles olidliga, och då de nu kommit ofvanför
trädregionen och gingo på en öppen ängsmark, bad hon
honom om hans arm till stöd.
Han tyckte först, att det låg något af ömhet i
det sätt, hvarpå hon nu hängde tungt vid hans arm
med båda händerna omkring den. Det for som en
darrning af lycka igenom honom. Men så tänkte han
på natteq i båten — hur hängifvet hon då, när det
var fara, lutat sig mot honom för att sedan, då hon
ej behöfde honom längre, stöta honom bort. Hon
var trött nu, det var altsammans. ’
Då de kommo upp på fjället blef hon litet
upp-lifvad. Det var en vacker syn, som mötte dem, och
den gjorde ett gripande högtidsintryck på Ulla, som
på alla, hvilka första gången se en af dessa
egendomligt ödsliga, tysta fjällsträckningar.
Samma oändligt vida horisont, samma mjuka,
buktiga linier som på hafvet. Men intet af hafvets
lif och rörlighet. En tystnad sådan, att man tycker
att man hör hur tyst det är. Inte en människoboning,
icke ett träd som sticker upp mot horisonten. Bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
