Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rikard hade blifvit mycket blek och det ryckte
kring hans ögon och läppar. Han kunde icke tala;
den smärtsamma beklämningen tillsnörde hans strupe.
Han hade förlorat henne. I dubbel, tiodubbel mening
förlorat henne. Och han älskade henne.
Midt i detta upprörda ögonblick syntes en skugga
i de öppna dörrarna till terrassen. Endast Aagot
hade besinning nog att med sitt vanliga småleende
gå emot och hälsa på markis Serra, som trädde in;
Alie, sade Rikard lågt. Hvad jag kan göra för
att försona — det vill jag göra, allt hvad du begär.
Ska jag lämna er ensamma nu?
Alie svarade ett kort, energiskt: ja! och Rikard
gaf Aagot en vink att följa sig och gick, efter att ha
växlat ett par intetsägande ord med markisen.
Denne uppfattade genast hennes upprörda
sinnesstämning, hvarom för öfrigt hennes skälfvande läppar
och genom tårarna gnistrande ögon gåfvo ett allt för
tydligt vittnesbörd.
Han gjorde ett slag genom rummet och såg att
alla dörrar voro tillstängda, därefter satte han sig ned
i soffan, drog henne till sig och frågade tvärt: Ska
vi gifta oss?
Aldrig! utbrast hon häftigt. Hvilken kränkning
att han på delta sätt — han trodde sig således nu
tvungen därtill efter Rikards ogrannlaga inblandning.
Hör på mig, Alie — med Beatrice är allting
slut. Jag har sagt henne rent ut, att jag älskar dig.
Verkligen! Du har sagt det?
Le/fler, Ur Ufvet. K 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
