Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\ •
139
vid sig själf för att hon kunde förnedra sig därtill —
och, skymf<?n blef ännu större därigenom, att han
skref detta till henne från den kvinnas hem, för
hvilkens skull han öfvergaf henne.
Hon väntade med en viss dof likgiltighet på
hans svar. Det föreföll henne, som kunde ingenting
komma henne att lida mer än hon redan gjort, lika
litet som några ord från honom nu kunde göra helt
igen hvad som var ohjälpligt brustet.
Då svaret kom satt hon vid frukostbordet jned
Rikard och Aagot. De voro de enda gästerna på
hotellet, och uppassaren, som lämnat brefvet, gick
strax ut för att hämta en ny rätt, hvarför de blefvo
ensamma en stund. Alie blef en skiftning blekare,
då hon tog emot brefvet, men hon reste sig ej från
sin plats för att rusa in till sig och läsa det i enrum,
som hon gjort vid föregående tillfällen, utan bröt
det i de andras närvaro med ett visst kallblodigt
lugn, sägande sig själf, att hon hade den fattiges
mod: gör med mig, hvad ni vill. Jag har intet att
förlora.
Men under det hon läste färgades hennes ansikte
så småningom af en djup, liffull rodnad och tårar
strömmade till hennes ögon — men icke tårar af
smärta utan af en vek, öm rörelse. Hon vände sig
nu med flammande kinder till Rikard och yttrade
snabbt och andlöst: Jag reser inte mer hem med er.
Jag far till Genova och stannar där.
Rikard for upp från stolen och drog henne med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
