Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT MÖTE MED LARS HIERTA. 121
jag- öfvertygad; men hvarför kom då en sådan
fritänkare till detta bord?
Min första känsla var ogillande och ovilja; jag
nästan ansåg det vara en plikt att »gå honom förbi» och
neka honom de heliga håfvorna, till dess han offentligen
återkallat sin förnekelse samt beklagat ali den skada
och förargelse, han vållat med sina otrosböcker. Men
här var ju ingen tid’ till öfverläggning och samråd;
redan såg jag komminister Beckman räcka honom det
heliga brödet. Men då fick jag äfven skåda något, som
på en gång kom mina förutsättningar att vackla. Från
otrosmnnnens ögon föllo tårar, och hans ansikte ut! ryckte
så mycken vördnad, ånger, längtan och hopp, att jag
ögonblickligt förstod: ett sådant utseende kan icke vara
en hårdnad fritänkares. Hvad han än varit, nu är han
en sökande själ, nu känner han sig förvisso som en
ångerfull syndare. Ve mig då, om jag ville eller
vågade döma honom!
Min ordning var nu inne att »(ölja efter» med
kalken. När jag med den kom till Hierta, darrade min
hand. Han såg upp och måtte ha förstått de känslor,
som i denna stund genomforo mig; ty hans blick, klar
och öppen, var så full af längtan och förtröstan, att den
tycktes likasom vilja säga: »Frukta icke att räcka mig
det dyrbaraste du har att gifva; äfven jag behöfver
detta för min frid». Ali min förra ovilja och undran
voro i ett ögonblick försvunna; utan tvekan räckte jag
honom underpanten på försoningens nåd. — Ännu en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
