Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 UR MINNET OCH DAGBOKEN.
öfver hvilken en smal på vattnet flytande bro var lagd.
Kunde hon blott komma oskadd öfver till andra sidan
floden, så vore hon räddad. Ifrigt skyndade hon därför
ned på den smala bron, och ilade fram på den samma,
glad öfver att hon på detta sätt kunde bärga sitt lif
och sina käraste skatter.
Men — i en hast märkte hon, att bron började
sjunka under hennes fötter. Betagen af förskräckelse,
kastade hon då ifrån sig ett knyte med tunga guld- och
silfversaker, i hopp att bron därigenom åter skulle kunna
höja sig. Så skedde äfven, och hon kunde ånyo ila
ett litet stycke framåt. Men snart började bron åter
att sjunka. Då hörde hon en röst, som ropade till
henne: »Kasta ifrån dig allt ditt eget, eljest kan du
icke komma öfver!» Fastän det kostade på, så förstod
hon att rösten måste lydas; och med smärta kastade
hon nu bort sina juveler, pärlsmycken och de andra
förnämsta dyrbarheterna.
Men — ännu bar hon på sig en bundt med många
tusenkronsedlar, gömd innanför klädningen; det var en
stor summa penningar. Och från dessa, det kände hon,
förmådde hon icke skilja sig. »När jag offrat allt
annat, måtte jag väl kunna få behålla detta; huru skall
jag eljest kunna bärga mig?» — Men inga undanflykter
gällde: bron fortfor ändå att sjunka allt djupare och
djupare, till dess vattnet slutligen gick henne ända till
munnen, och hon kände sig nära att kväfvas. Då först
samtyckte hon ändtligen att skilja sig äfven från de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
