Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu. Samvetat lämnade honom ingen ro, hvarken dag
eller natt. Oupphörligt såg han för sig den gamles
bedjande ögon och uträckta händer, och hörde hans rop
om hjälp.
För att döfva sin oro, började Buhr att supa och
blef snart en vild drinkare, oduglig att sköta sin plats.
På årsdagen af faderns död blef honom ångesten
öfvermäktig. Drifven af samvetets makt gick han då till
länsmannen och angaf sig själf som fadrens mördare.
I början ville man knappt tro honom. Men när
han under ransakningen allt fort vidhöll sin bekännelse
och utförligt redogjorde för alla de hemska detaljerna
vid mordet, blef man öfvertygad. Och Buhr blef på
sin egen bekännelse dömd att mista lifvet genom
halshuggning.
Allt detta berättade mig nu fången, ärligt och utan
minsta försök att urskulda eller förringa sitt brott.
Jag tänkte, att en så stor syndare, hvilkens samvete
drifvit honom till själfanklagelse, skulle med djupaste
längtan efter Guds nåd mottaga evangelium om
försoningen i Kristus. Men tvärtom: han sköt detta ifrån
sig och var fullkomligt oberedd att saligt dö. Han hade
nämligen förskansat sitt hjärta i den egenrättfärdiga
trösten, att »hade han mycket illa gjort, så skulle han
ock själf försona detta brott, när han nu snart skulle
gifva sitt eget lif för att godtgöra sin skuld.» Just därför
hade han icke heller velat »begära nåd» hos den
jordiske konungen, fastän själfva landshöfdingen uppmanat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
