Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 UR MINNET OCH .DAGBOKEN.
mot åttatiden foro hem, voro de flesta af dem mycket
»uppsluppna» och beskänkta.
På hemvägen mötte det glada sällskapet grupper af
läsarne, som nu samlades till sitt sista gemensamma
bönemöte för den följande dagens prästval. Och vid
hvarje sådant möte skrattade patronerna väldeligen och
hurrade för pastor A.
Himlen var molnbetäckt, tät snö började falla och
luften »kändes tung» i både andlig och lekamlig mening.
De till bönen samlade voro modfällda. De mötande
»patronernas» hånskratt gåfvo ännu genljud i öron och
hjärtan. Och mer än en var frestad att gifva vika för
den efter förnuftet alldeles riktiga slutsatsen: »Hvad
förslå vi mot så många? För oss är det omöjligt att
besegra en så stor öfvermakt».
Men en bland dem, en gammal from skogvaktare,
uppmuntrade de öfliga till mod och ståndaktighet. Hans
varma brinnande bön blåste upp den svaga andeelden i
de andras hjärtan. Och när man vid tiotiden skiljdes
åt med gammalsvenskt handslag på att i morgon icke
låta någonting hindra sig från kyrkan, så kände alla ett
mod och en förtröstan, som öfvervann allt hvad
förnuftet kunde invända.
När man kom ut, var det yrväder; snön föll i täta
flockar, och det var icke lätt att i mörkret finna vägen
till sitt hem.
Följande dag inbröt. Snön yrde allt fort, höga
drifvor lågo öfver allt. Och det var blott med yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
