Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 UR MINNET OCH DAGBOKEN.
påliggande plats, bör aldrig förgäta, att det är i
svagheten Herren vill vara stark» . . .
När jag hade tagit min examen och med redan
utskrifvet prästbref infann mig hos ärkebiskop Reuterdahl,
som då vistades i Stockholm, vägrade denne att
prästviga mig, därför att jag äfven skulle verka för Ev.
Fosterlandsstiftelsen, som vore »en för kyrkan farlig och fientlig
institution».*) — Sådant var det omdöme, hvarmed den
tidens »kyrkligt tongifvande» män mottogo
Fosterlandsstiftelsens bildande. Omdömet har sedan dess
betydligt ändrats hos flertalet präster, men visst icke hos alla.
85:) I nära tre år vidhöll Reuterdahl denna sin vägran att
ordinera mig, till dess han af »Svenska psalmhistoriens» författare,
komminister J. V. Beckman, rent af tvangs att gifva efter. Ännu i flera år
efter min prästvigning fortfor Reuterdahl att visa mig uppenbar ovilja
för mitt deltagande i »Stiftelsens» arbete. Ja, ett år planlades af honom
och den dåvarande kyrkoherden i Klara, T. Wensjoe, ett försök att få
mig bortskaffad från Stockholm och försänd ut i stiftet. Men detta
försök, som redan var i stadskonsistorium genomdrifvet, strandade
genom J. V. Beckmans energiska motstånd. Han gick upp till
Reuterdahl och sade, att om denne icke vid nästa konsistoriisammanträde läte
det om mig fattade beslutet återgå, så skulle han (Beckman) »uppväcka
en storm, som skulle komma både ärkebiskop och konsistorium att
känna sig förkylda». Detta verkade, ty alla präster hade stor respekt
för den omutlige, oförskräckte komminister Beckman. — Men
Reuterdahls ovilja mot mig förgick med årens lopp. Då jag 1867 en gång
i ett ärende måste besöka honom, kom han särdeles vänligt emot mig
och sade: »Min käre pastor, jag misstog mig; hvarken Stiftelsen eller
pastorn äro kyrkans fiender». Efter den dagen råkades vi rätt ofta.
Sista gången jag såg ärkebiskop R. var 1869. När jag då inträdde
i hans rum, satt han och läste i »Stadsmissionären», om hvars
innehåll han utlät sig särdeles fördelaktigt. Vi kommo sedan i ett mycket godt
andligt samtal; och när jag skulle gå, tog ärkebiskopen mig i famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
