Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian Elster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37 KRISTIAN ELSTER.
Stivfrost, der holder det bundet ligsom selve den
Vidde, man stirrer paa.»–
Man behöfver ej gå upp bland ensamma fjäll
eller ut på öde hedar för att finna något af den
lifvets instängdhet, som Elster här menar. Nästan
alla hans hjältar längta mot något, som är »stort
och långt borta», som Ibsen låter Dina Dorf säga.
Det är motsatsen mellan denna längtan och den
omgifning, i hvilken de lefva, som afgör deras
lifs-riktning. Och det är under detta tryck de
utvecklas till hvad de en gång blifva. Detta är
hemlandsdraget i Kristian Elsters diktning, som är kändt
och framstäldt med osedvanlig kraft. Det är detta,
som gör honom tung till sinnes, understundom
misströstande. Och dock finnes det något i alt detta,
som han lär oss att älska, emedan han älskar det
själf.
Eör öfrigt har nog Elsters världsåskådning
undergått mer än en förändring. Hans sista arbete
»Farlige folk» torde säkert stå på annan botten än
hans föregående. Eller kanske rättare — det är
först i »Farlige Folk», man får fullt klart för sig,
hvilken världsåskådning, som är hans. Ty för
Elster är alltid människan själf nummer ett. Hvilka
åsigter hon hyllar, blir en fråga af andra rang.
Det sätt, på hvilket en öfvertygelse uppbäres, är
honom mer än öfvertygelsen själf. Dessutom —
där något s. k. samhällsproblem är satt under
debatt — är det gärna en social fråga, som
afhandlas. »Farlige Folk» är mig veterligt det enda
arbete, där Elster vidrör sin egen ståndpunkt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
