Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexander L. Kielland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
-ALEXANDER L. KIELLAND.
jordens vida rund fins ingen tanke, som här skulle
så tala med röst af en domsbasun.
Men tonen klingar åter bort. Sällskapet
återhämtar sig så småningom. Men en liten brodd
sitter kvar, en brodd, som de ej kunna göra sig
kvitt. Den lämnar dem icke, lika litet som den
lämnar läsaren.
Eller Karen, slutraderna frånräknade det
yppersta småstycke Kielland skrifvit. Ty den borde hafva
slutat med: »undtagen Anders Postkarl og en til».
De sista raderna se ut som koketteri. Men det
öfriga! Han beskrifver. Han berättar icke. Han
skildrar naturen, och han skildrar den som alltid i
rörelse, aldrig som stillastående tafla. Det är räfven,
som ute i ljungen lurar på haren. Inne på krogen
se vi den unga flickan. Han, som reser med posten,
kommer dit, och man vet, att de träffats. Så har
han rest igen, och hon står ute i skänkstugan och
far höra ett par ord, som säga henne, hvem han
var, hurudan han var. Och så fa vi höra, att haren
kom undan räfven, ty han blef skrämd af ett
plaskande i vattnet bredvid. Och räfven kan inte
begripa det, ty han gjorde intet buller.
Det är det bedårande i Kiellands konst detta,
att han kan säga alt under sken af att säga intet.
Det fins intet groft hos honom. Alt är lätt,
elegant, fint. Och dock är det djupt allvar, och man
kan aldrig misstaga sig på meningen. Men i
»Karen» har han som aldrig lyckats i att fa fram ett
helt lif, utan att dock med orden vidröra annat än
det rent yttre och tillfälliga.
Och ännu mer bedårande — jag begagnar ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
