Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elisabet teg eller svarade någonting halft
med-gifvande för att ej göra sin far otålig, och efter några
dagar undvek man att tala om händelsen. Det var
kanske bäst att lemna henne i fred. Men modern
gick och smekte henne ibland. Hon kunde inte bli
fri från en viss oro. Hennes flicka såg blek ut och
ville icke bli glad igen.
En afton kom ingeniör Axelsson på besök. Han
stannade till qvällsvarden och hade icke brådtom att
gå. Syskonen hade gått in till sig, modern fick några
bestyr för morgondagen och fadern satt i kabinettet
med sin tidning.
Elisabet arbetade träget med sin fina
spetsvirkning, men då hon ett ögonblick såg upp, märkte hon,
att ingen mer var i rummet än ingeniörn och hon.
Han satt bredvid henne vid bordet och hade slutat
att vända bladen i albumet.
Det var ett underligt uttryck i den oafvända
blick han fästade på henne. Den var så öm och
vek, alldeles som om han haft bekymmer för henne.
Hon satte upp armbågen på bordet och lutade
pannan i handen under ett anfall af trötthet. Och
plötsligt fick hon ett oemotståndligt begär att förtro
sig åt honom.
»Åh, jag är så rädd! Säg, tror ni inte, att han
ska’ försöka... att han ska’ försöka hämnas, den
der karlen.»
»Nej, det tror jag inte. Men ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
