Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du har alltid sagt, att det var en trappa upp.»
»Från gatan ja. Det såg du ju sjelf.»
Hon teg. Modern drog henne med sig för att
bese de andra rummen och nyheterna. När hon icke
ville se sjelf, måste man väl visa henne. Slutligen
märkte hon, att man räknade på hennes beundran
och tacksamhet, och bemödade sig att tillfredsställa
deras förväntningar. Men det lyckades henne icke
att visa så stor glädje, som man hoppats på. Det
var högst få saker, hon yttrade sig om af egen drift,
och litet hvar fann sig besviken, fastän ingen sade
något. Axelsson kände sig rent af sårad, gick ifrån
allt samman och in till handtverkarne, som ännu ej
slutat i köket.
Då han kom in igen, stod Elisabet ensam inne
i salongen och såg återigen ned på terassen. Den
tycktes rent af ha förhexat henne.
»Hvad gör du der?»
Hon svarade icke, förrän han kom fram till henne.
Då lutade hon hufvudet mot hans axel.
»Det är ju alldeles som hemma. Hvarför sa’ du
inte, att det var nedra botten?»
Han förstod icke, utan sköt henne ifrån sig för
att kunna se hennes ansigte, men hon borrade det
hårdare intill honom.
»Åh Johan, jag kan inte hjelpa det. Jag är
så rädd.»
»Rädd?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
