Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag tror», sade hon dröjande, »jag vet inte, om
det kan vara sannt. Det är så underligt ...»
De letade sig fortare tillbaka genom de små
krångliga gatorna, än de letat sig bort, och bäst det var,
hade de Katarina kyrkogård framför sig.
»Ska vi gå in», sade Elisabet.
Hon längtade efter att se grönt och höra
fog-larne qvittra, om det också bara var sparfsång.
De slogo sig ned på en bänk, och hon satt stilla
med händerna i knäet. Det var så ljufligt fridfullt
derinne. Luften kändes så lätt och ren, att hon njöt
af att andas. Och hvad himlahvalfvet låg högt och
majestätiskt öfver dem! Det var en herrlig dag.
Löf-ven uppöfver dem skiftade ljusgröna i solskenet,
af-tecknande alla sina nätlika ådror. Kyrktaket sken
så blankt, som om man slagit vatten på det. De
inhägnade gräsmattorna lågo der fläckvis så ljusa
och klara, och tättingarne hoppade omkring, väl
undvikande skuggan och badande i solsken och
sand.
»Jag tycker det var så längesedan jag såg sol»,
sade hon.
På kyrkogården fanns ingen mer än de. Hon
lutade sin arm mot hans knä och såg upp till honom.
Det kom så många underliga känslor öfver henne.
Så många minnen sprungo fram. Och alla talade
de om, hur öm och kärleksfull han var, hennes egen
man, som satt här, fastän hon.. . Hennes hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
