Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komster. Der var mycket folk samladt, dels i
pelargången, dels derutanför. På en upphöjning stodo två
män, som samtalade högt och ifrigt. Jag förmodade
genast, att det var filosofer, fick lust att höra hvad
de hade att säga, iklädde mig sjelf en filosofs skepnad
och armbågade mig fram genom hopen, som
naturligtvis icke anade hvem jag var. Jag såg nu, att det
var epikuréen Damis och stoikern Timokles, som
tvistade med hvarandra. Den fräcke Damis påstod,
att vi gudar icke bekymra oss om hvad som försiggår
på jorden; ja, han lät tydligt nog förstå, att vi enligt
hans mening alldeles icke finnas till. Sina åsigter
uttalade han med ett lugn och en köld och ett leende
på läpparne, som kunde göra till och med en gud
förargad. Visst är, att hans öfverlägsna och hånande
hållning hade högeligen uppretat hans motståndare,
den hedersmannen Timokles, som försvarade vår sak
med häftig ifver, i det han lofordade vår omsorg om
verlden och visade, huru vi inrättat allt i skönaste
sammanhang och fullkomligaste ordning. Men stackars
Timokles var redan hes och alldeles utmattad.
Inseende den fara för nederlag, som sålunda hotade vår
sak, befallde jag fördenskull natten att lägra sig öfver
församlingen för att åhörarne skulle gå sin väg. De
gjorde det, sedan Damis och Timokles båda lofvat att
infinna sig följande dag och afsluta meningsbytet.
Jag slöt mig till den bortgående mängden och hörde
till min ledsnad de fleste yttra, att Damis, att döma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
