Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af öfvergifvenhet, hon dittills erfarit, mot den, som
nu grep henne vid åsynen af alla de upplysta
hemmen derute! Ensam stod hon, utanför allt det, som
menniskorna ändå alltid skola ställa högst. Intet
band, inga pligter bundo henne vid dem. Med
menniskorna hade hon intet att skaffa den qväll, då de
sluta sig samman i glädje, då det bästa inom dem
lockas fram.
Men denna förtviflans stund tog slut, och hon
blef lättare till sinnes: nästa dag var han ju åter hos
henne. Nu log hon åt sin otålighet och åt sina
mörka tankar.
Tjenarinnan kom in och anmälde, att det stod
en gammal qvinna derute, som önskade tala vid
fröken, en gammal qvinna, som säger sig känna
fröken se’n förr, och som man ej kan blifva af med,
så julafton det är.
Ja, den gamla kan få komma in.
I dörren står en äldre bondqvinna och ser sig
med kloka ögon omkring i rummet.
Vera betraktar henne undrande och nyfiken, men
snart ser hon, hvilken den nykomna är, skyndar mot
henne och fattar glad hennes händer, utbristande: »Ack,
det är ju Karin» — gamla Karin med sitt ärr öfver ögat.
Karin ser ömt på den unga flickan samt talar
till henne så som ingen qvinna gjort på mycket
länge: »Så stor och så vacker hon blifvit på dessa
år, mitt barn!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
