Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vera knyter upp den gamlas hufvudduk, hjelper
henne af med kappan samt hänger sjelf upp den i
tamburen. Sedan drager hon Karin fram och bjuder
henne att sitta; men denna vill ej hafva så beqvämt,
utan slår sig ned på yttersta kanten af den mjuka
stolen. Hon har fått på sig en min, som Vera så
väl känner igen och som hon förr brukade få bort
med kelande och med löfte om att vara lydig. Nu
sitter Vera der tyst i stället, och det är Karin, som
tager till ordet: »Jag förstod, att I skulle vara ensam
i qväll, och derför kom jag hit.»
Vera frågar ej, huru hon kunde veta detta, hon
ser blott undrande på Karin; denna fortsätter. »Ah,
jag förstod det grant; jag såg det ju också sedan,
när jag gick förbi hans hem. Der var mycket
upplyst. Jag såg honom; han lekte med sin lille gosse,
en liten vacker en. Jag såg också hans hustru, hon
var nästan lika ung som I, och lycklig såg hon ut
den stunden.»
Vera har blifvit helt blek vid detta tal; då Karin
ser det, stryker hon med valkig hand öfver den hvita
klädningen och säger: »Att hennes föräldrar skulle
’ gå bort från henne så unga, och att gamla Karin
måste lemna henne ensam!»
Vera far förskräckt tillsammans, men den kloka,
gamla qvinnan är mycket obarmhertig; hon undviker
ej dessa ämnen, huru plågsamma de än äro för Vera.
Den unga flickan bäfvar först tillbaka, rädd för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
