Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urspårade - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot krogfönstren smattrar regnet, och en kall blåst
tjuter i gränden. Inne på krogen är det kvavt och rökigt, men
där är det åtminstone varmt; utanför är det fuktigt,
dystert och kallt. Blåsten rycker våldsamt i fönstren, som om
den ville jaga ut alla därinne ur det skyddande rummet
och skingra dem som stoft över marken. Ibland tonar ur
dess tjut som ett undertryckt, förtvivlat stönande, och
strax därpå låter det som ett kallt, hårt skratt. Denna
musik bringar en på sorgsna tankar - på vinterns
annalkande, på de fördömda korta dagarna utan sol och de
långa nätterna, på nödvändigheten att skaffa sig varma
kläder och tillräckliga matförråd. Man sover så illa i dessa
ändlösa vinternätter då magen är tom. Vinter, vinter... ett
otäckt ord! Och den rycker allt närmare... hur ska man
kunna leva?
Dessa dystra tankar framkallade hos grändens invånare
endast en ännu starkare törst, och i "fördettingarnas"
samspråk ljöd suckarna allt tätare, rynkorna i deras
ansikten blev allt talrikare, stämmorna ihåligare, det
inbördes förhållandet likgiltigare och slöare. Och plötsligt greps
de av en djurisk ondska, och hela förbittringen hos dessa
förolyckade, av sitt hårda öde hetsade människor kom till
utbrott. Det var som om de kände närheten av denna
obevekliga fiende som förvandlade deras öde till en grym
fars. Men han kunde inte fångas, denna fiende - han var
osynlig, ogripbar...
Och de började slåss, dunkade på varandra var det föll
sig, rått, känslolöst, till blods, och då de åter var sams
började de supa på nytt och söp upp allt som den föga
nogräknade Vavilov tog emot i pant. Och i detta slöa
raseri, detta beklämmande elände, denna oförmåga att
finna en utväg ur sin bedrövliga tillvaro tillbragte de
höstdagarna, darrande inför de ännu svårare vinterdagarna.
Vid dylika tillfällen försökte Kuvalda komma dem till
hjälp med sin filosofi.
- Var inte så försagda, bröder! Allt har ett slut - det är
den trösterika grundregeln här i livet. Vintern förgår - och
så kommer åter våren... En härlig tid då till och med
sparven dricker mjöd, som ordspråket säger.
Men hans ord gjorde ingen effekt - en klunk brännvin,
om det är aldrig så renat, förmår inte mätta den hungrige.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
