Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urspårade - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Sätt dig på marken, den tar ju upp all orenlighet ...
- Det syns på dig ... Men jag tror att jag går ifrån dig,
din smädare, säger Petunnikov med skenbart lugn medan
hans ögon sprutar sitt kalla gift mot ryttmästaren.
Petunnikov gick sin väg och lämnade Kuvalda i det
glada medvetandet att köpmannen var rädd för honom.
Om det inte var så skulle han för längesedan ha kört bort
honom ur sitt hus. Inte är det för de fem rublerna i
månadshyra som han låter honom stanna! Det är med en
angenäm känsla ryttmästaren stirrar på Petunnikovs rygg
när denne långsamt avlägsnar sig från gården. Han följer
honom med blicken över till nybygget och ser hur han
klättrar upp och ner på ställningen. Och han skulle önska
att köpmannen störtade ner och slog sig fördärvad. Hur
många skarpsinniga kombinationer har han inte redan
funderat ut för detta fall, hur många olika slag av
lem-lästning har han inte föreställt sig medan han sett den
andre krypa omkring bland bjälkarna som en spindel i sitt
nät! Igår hade han till och med tyckt att en bräda krökte
sig under köpmannens fötter och häftigt rusat upp från
sin plats. Men ingenting hade hänt... Och idag som alltid
stirrar den röda byggnaden emot Kuvalda, så fyrkantig
och kompakt, så fastklamrad vid marken som om den ville
suga i sig alla dess safter. Och ur de gapande hålen i sin
mur tycks den kallt och lömskt hånskratta åt
ryttmästaren. Och solen låter sina höstliga strålar flöda över den
lika frikostigt som över de eländiga kyffena i gränden.
- Vad vill det där säga? far ryttmästaren plötsligt upp
ur sitt grubbel i det han med ögonen mäter muren på
fabriksbyggnaden. För tusan... om han verkligen skulle...
det vore härligt.
Och helt upphetsad av den tanke som fallit honom in
rusar Aristid Kuvalda upp från sin plats och beger sig
skyndsamt till Vavilovs krog medan han leende mumlar
något för sig själv.
Stående bakom sin skänkdisk tar Vavilov emot honom
med en vänskaplig hälsning:
- Jag önskar ers välborenhet lycka och hälsa!
Vavilov är av medellängd, alldeles flintskallig med
undantag av en krans grå lockar, han har slätrakade kinder
och stora borstiga mustascher. I sin smutsiga husarjacka
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
