Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urspårade - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Göra upp?
Jegorka hängde med huvudet och funderade.
- Ack, det är ett bedrövligt liv vi för, sade han slutligen
i det han rev sig i nacken, överallt mörker vart man ser...
- Ja, lära måste människan, då försvinner mörkret,
förklarade Petunnikov junior och tände en cigarrett.
- Lära? svarade Jegorka. Det är inte fråga om det, min
herre! Friheten felas oss, det är saken! Jag till exempel...
vad för väl jag för ett liv? Jag lever i ständig ängslan...
Jag måste alltid se mig om åt höger och vänster, saknar
varje slags frihet i mina rörelser. Och varför? Därför att
en sån där slyngel till notisjägare målar ut mig i
tidningen ... Hälsovårdsnämnden ger sig på mig, och jag
måste betala böter... Rövare och mördare är de, era
hyresgäster där mittemot... Vad förmår jag mot dem?
Polisen är de inte rädda för. Sätter man dem i kurran blir de
glada till på köpet... då får de maten gratis...
- Vi ska nog skaffa bort dem... förutsatt att vi blir
eniga! lovade Petunnikov.
- Eniga ja, sade Vavilov djupt bekymrad, men hur då?
- Nå, låt höra era villkor!
- Det vet ni ju... Ge mig sexhundra... som jag har
begärt i stämningen ...
- Vill ni inte ta hundra? frågade köpmannen med
största lugn och såg krogvärden i ögonen med fast blick. Jag
ger er inte en enda rubel mer ...
Han tog av sin pincené och började långsamt putsa den
med näsduken. Vavilov såg på honom, beklämd i hjärtat,
men med djup högaktning. I den unge Petunnikovs lugna
väsen, i hans stora grå ögon, kraftiga kindknotor och
kärnfulla gestalt låg en självmedveten och genom ett gott
förstånd väl disciplinerad kraft. Vavilov tyckte också om
det sätt på vilket Petunnikov talade med honom, enkelt,
med en viss förtrolighet, utan överlägsenhet precis som
med en jämlike och dock så att han, den före detta
soldaten, aldrig glömde avståndet. Jegorka betraktade rentav
sin gäst med välbehag, och till slut kunde han inte längre
styra sin nyfikenhet utan frågade vördnadsfullt:
- Säg, min herre, var har ni studerat?
- Vid teknologiska institutet. Varför frågar ni det?
- För ingenting... jag ville bara gärna veta det... Ja, det
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
