Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urspårade - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sakningsdomaren och läkaren. Den ene efter den andra
trädde fram till skollärarens läger, betraktade honom
uppmärksamt och gick därpå åter ut på gården.
Ryttmästaren, som inte skänkte dem den ringaste uppmärksamhet,
blev föremål för ytterst misstrogna blickar.
- Vad har han dött av? frågade poliskommissarien
honom med en nick på den döde.
- Fråga honom själv... Av brist på motståndskraft
förmodar jag...
- Vafalls? frågade rannsakningsdomaren.
- Jag säger att han dog av brist på motståndskraft mot
den sjukdom som hade drabbat honom...
- Hm ... jaså! Var han sjuk länge?
- Man kan ingenting se härinne, föll doktorn honom i
talet. Det är bäst att bära ut honom på gården ... kanske
det finns några märken ...
- Hallå där, laga att han blir utburen! Ropa hit folk!
röt poliskommissarien i kommandoton till ryttmästaren.
- Ropa själv - här är han inte i vägen för mig, svarade
Kuvalda likgiltigt.
- Vad nu! skrek polismannen och gjorde en ursinnig
grimas.
- Buh! svarade Kuvalda utan att röra sig ur stället och
visade den andre tänderna med ett hånfullt grin.
- Fan anamma! skrek kommissarien, purpurröd av
förargelse. Det ska han få sota för! Jag ...
- Godmorgon, värda herrar, hördes köpman
Petunni-kovs sliskiga röst när han plötsligt uppenbarade sig i
dörren.
Hans skarpa blick uppfattade med ens situationen. Han
ryckte till, gick ett steg tillbaka, tog av mössan och
korsade sig andäktigt. Därpå flög ett triumferande leende
över hans ansikte, och medan han skadeglatt mönstrade
ryttmästaren frågade han i ödmjuk ton:
- Vad har tilldragit sig här, mina herrar? Det ser ut
som om de skulle ha slagit ihjäl en människa.
- Ja, något ditåt tycks vara fallet, svarade
rannsakningsdomaren.
Petunnikov suckade djupt, korsade sig ännu en gång
och sade i en ton av djup bedrövelse:
- Ack, Herre min Gud! Hur ofta har jag inte fruktat
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
