Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blev nästan ängslig till mods. Hon kunde kyssa och kyssa,
och under tiden grät hos i ett så att hon skakade. "Vad
går det åt dig, Verunka?" frågade jag, men hon svarade
bara: "Du är ett barn, Sasja, du begriper ingenting." En
präktig kvinna! Men det hade hon rätt i, att jag ingenting
begriper... jag är en faslig dumsnut, det vet jag nog. Vad
jag gör, det förstår jag inte själv. Jag lever bara så där,
utan att tänka mig för...
Han tystnade och såg på mig med vitt uppspärrade
ögon, i vilka det glänste en orolig fråga, ett skälvande
grubbel. Det gjorde hans vackra ansikte ännu vackrare
och ännu sorgsnare...
- Nå, hur gick det med dig och din köpmansfru?
frågade jag.
- Jo, ser du, det kommer ibland ett sånt svårmod över
mig, ett svårmod ska jag säga dig, bror, så att jag... tycker
det är alldeles omöjligt att leva just då, det är som om jag
var den enda människan i hela världen och det inte fanns
något levande utom mig. Och i såna stunder känns allt
vidrigt, allting, både jag själv och de andra. Om de skulle
dö varenda en skulle det inte göra mig ett dugg.
Det är väl ett slags sjukdom kan jag tro, och det är den
som driver mig att supa... förut söp jag inte. Nå, det kom
alltså ett sånt där svårmod över mig, och så sa jag åt
henne, köpmansfrun, förstår du: "Vera Michajlovna, låt mig
gå, jag står inte ut längre." - "Vad för slag", säger hon,
"har du tröttnat på mig?" Och så skrattar hon, förstår du,
skrattar riktigt elakt. "Nej", säger jag, "det är inte dig jag
har tröttnat på, jag tål inte mig själv längre." I början
förstod hon mig inte utan började skrika och skälla ut
mig... Men sen förstod hon. Hon sänkte huvudet och sa:
"Ja gå då!"... och så började hon gråta. Hon hade svarta
ögon och var mycket mörk, håret var också svart och
lockigt. Hon var inte av köpmanssläkt utan tillhörde en
ämbetsmannafamilj... Hm ja... Jag tyckte synd om henne
och tyckte att jag var en riktig usling. Men vad hade jag
i hennes nät att göra?... Hon hade det förstås tråkigt med
en sån man... han var ju alldeles som en mjölsäck... Hon
grät länge... hon hade vant sig vid mig... Och jag höll
också mycket av henne... ibland tog jag henne i mina
armar och vyssade henne som ett litet barn. Så somnade
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
