Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han ta det vackraste brödet från spaden, kasta det ur den
ena handen i den andra för att inte bränna sig alltför
mycket och med ett muntert skratt säga åt mig:
- Titta, en sån grann en du och jag har åstadkommit...
Och det var mig ett nöje att se på detta stora barn som
lade hela sin själ i sitt arbete, såsom vi alla borde göra...
En gång frågade jag honom:
- Hör nu, Sasja, det sägs, att du kan sjunga så vackert.
Han rynkade dystert pannan och sänkte huvudet.
- Nog sjunger jag... men det kommer bara på mig
ibland... så där stötvis. När svårmodet börjar anfäkta
mig, då sjunger jag... Och om jag börjar sjunga blir jag
svårmodig. Därför är det bäst att du tiger med den saken
och inte retar mig. Sjunger du inte själv? Ack, vet du vad,
låt bli det! Vänta tills det kommer över mig ... då kan vi
sjunga tillsammans... Under tiden kan du ju nöja dig med
att vissla. Är du med på det?
Jag samtyckte naturligtvis och visslade istället när jag
fick lust att sjunga. Men ibland glömde jag mig och
började gnola något nasalt medan jag knådade degen eller
rullade ut den på bakbordet. Konovalov hörde på mig,
smällde med läpparna och påminde mig efter en stund om
mitt löfte. Eller också röt han åt mig:
- Sluta då! Låt bli att skråla!
En dag tog jag fram en bok ur min kista och började
läsa, lutad mot fönsterposten.
Konovalov låg utsträckt på degtråget och halvsov, men
prasslet av bladen när jag vände dem kom honom att
öppna ögonen.
- Vad är det där för en bok?
Det var "Podlipovtserna" av Resjotnikov.
- Läs högt för mig, bad han.
Och så började jag läsa, sittande på fönsterbrädet,
medan han satte sig på tråget och lyssnade med huvudet lutat
mot mitt knä... Ibland såg jag över boken ner i hans
ansikte och mötte hans ögon; ännu i denna stund minns jag
dem, vidöppna, fulla av spänd uppmärksamhet... Munnen
var också halvöppen och blottade två rader jämna vita
tänder. De uppdragna ögonbrynen, de djupa rynkorna i
den höga pannan, de kring knäna hopknäppta händerna,
hela hans orörliga uppmärksamma ställning eldade upp
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
