Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konovalov - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Maksim, du! Om vi skulle ge oss av till Kuban.
Det hade jag inte väntat. Jag hade vissa litterärt
pedagogiska avsikter beträffande honom, jag hoppades kunna
lära honom läsa och skriva och bibringa honom det
vetande jag själv ägde vid denna tid. Det skulle vara
intressant att se vart detta experiment skulle leda... Han hade
lovat mig att inte röra sig ur fläcken på hela sommaren,
vilket betydligt underlättade min uppgift, och så ett tu
tre...
- Vad pratar du för dumheter! utbrast jag förargad.
- Men vad ska jag göra då? frågade han förtvivlad.
Jag lugnade honom med att Kapitolinas anslag mot
honom nog inte var så allvarligt menat som han hade inbillat
sig och att det var bäst att vänta och se vad det skulle
bli av.
Han behövde inte vänta länge.
Vi satt och pratade på golvet framför ugnen med
ryggen vänd mot fönstret. Det var nära midnatt, och sedan
Konovalov kom tillbaka hade ungefär två timmar
förflutit. Plötsligt hördes bakom oss skramlet av en
sönderslagen fönsterruta, och en tämligen stor kullersten ramlade
med buller och bång in på golvet. Vi rusade förskräckta
upp och skyndade fram till fönstret.
- Den träffade inte! skrek en gäll röst. Jag siktade
dåligt! Annars skulle han minsann...
- Kom! röt en grov bas. Kom, jag ska göra upp
räkningen med honom... sen.
Ett förtvivlat, drucket, hysteriskt skratt som skar genom
märg och ben trängde från gatan in genom det
sönderslagna fönstret.
- Det är hon, sade Konovalov dystert.
Jag såg ännu så länge bara två fötter som hängde ner
från trottoaren i fördjupningen utanför vårt fönster. De
slängde på ett besynnerligt sätt fram och tillbaka och slog
med klackarna mot tegelväggen som om de sökte stöd.
- Så kom då! lallade den grova basen.
- Släpp mig! Dra inte i mig, låt mig lätta mitt hjärta.
Adjö, Sasja! Adjö, din... och ett tämligen ©förblommerat
skällsord följde.
Jag gick närmare fönstret och såg Kapitolina som stod
nerhukad med händerna stödda mot trottoaren och för-
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
